Direktrapport från reanatten 3

Så var det åter dags. Timmen är slagen. Strindberg står upplyst i skyltfönstret iklädd rödglittrig hög hatt bredvid en stor hög med delar av hans samlade verk och vi står upplysta i kassan med stora tindrande ögon....eller kanske är det bara den stirriga blicken efter snart 15 timmar på jobbet? Nåja, ställningarna håller vi iaf mästerligt! Klockan är nu 0.35 och det är förhållandevis lugnt, lugnet efter den lilla stormen före den stora stormen eller vad man väljer att kalla det. Kvällen började med middag på Operans bakficka, sejfilé för hela slanten, och en liten starköl. När vi kom tillbaka hade städaren gått, och tydligen tagit ljuset med sig då lamporna inte fungerade in på lagret. Jag och Ulrika tog närmsta vapenliknande föremål (en sax, en häftpistol och en rulle självhäftande plast) medan Sandra använde hjärnan och tog fram en ficklampa. Så tågade vi in i mörkret och insåg att det var lika mörkt inne i personalrummet. Då tog jag iaf förnuftet till fånga och lyckades hitta proppskåpet och fixade biffen! Tills jag upptäckte att servern förstås stängts av i och med strömavbrottet och därav behövde loggas in på... Klockan 22.54 skickar jag sms till kontors-Matte och hoppas att han ska komma ihåg inloggningsuppgifterna sen sin tid på Sergel. Men det gjorde han förstås inte så det var bara att ringa och väcka chefen. Som först kopplar bort mig för att hon tror att det är väckarklockan men som tur är upptäcker hon sitt misstag. Vi listar tillsammans ut hur vi ska logga in och allt är frid och fröjd igen!
När klockan närmar sig midnatt ser vi hur lysande zombieögon glor in utanför fönstret. Enough spooky business for one night! Jag vågar knappt ta mig ut i skyltfönstret nu heller, tur att vi har Strindberg som står därute och håller vakt :)
När dörrarna slås upp 23.59 väller det in en liten skara, kassadatorerna strular och kaos uppstår i ca 10 min tills folket lugnat ner sig och datorerna lika så. Första Strindbergboken såld 00.01.54. En dåres försvarstal. Lalalalala. Sandra började prata om Röda rummet och jag kom på att vi måste sätta röd plast på spotlighten som lyser på Strindberg i fönstret för att få rätt stämning. Sandra fixar och lyckas släcka spotlighten bredvid på kuppen. Men lite mysig skum-teaterstämning blev det allt.
Nu har det blivit riktigt lugnt, klockan är 1.07 och vi stänger om 23 minuter. Attans att vi inte har köpt något vin i år!

Årtiondets största nostalgitripp

Igår var det dags för kvällen som jag och troligtvis många andra runt de trettio längtat lite efter senaste veckorna. Yvonne, bandet som på något sätt förändrade våra liv en aning för 12-13 år sedan stod återförenade på scenen på Debaser medis. Speciellt för mig och mina dåvarande kumpaner under gymnasieåren, C och T, blev Yvonne på nåt sätt som en röd tråd genom massa saker som betydde något under de åren vilket bara i sig gör att de fortfarande betyder mycket. Och sen råkade vi ju älska musiken också.
När det så var dags för återföreningen var man lite spänd på hur det skulle låta egentligen, och hur det skulle kännas att se dem igen. Men egentligen spelade det inte så stor roll, även om det inte skulle låta så jättebra så var inte det det viktigaste. Men det fanns absolut ingenting att bli besviken på, tvärtom! Så fort de klev upp på scenen kändes det som att man sögs tillbaka i tiden, förutom Henric de la Cours frisyr och Tobias långa hår var de sig alla lika och det var lätt att inbilla sig att man stod på en spelning på Gino -96 igen, eller varför inte på någon Hultsfreds eller Raj Raj-festival? Henric imponerade mest efter att ha haltat upp på scenen med hjälp av kryckor och ändå levde ut till 150 procent på scenen. Han verkade dessutom nästan lite tagen själv när han på slutet stod kvar ensam på scenen och bara tog emot alla applåder. Jag tror och hoppas att han tog till sig all uppskattning som publiken visade. Och även de andra i bandet. Jag vet iaf minst 2 personer i publiken som blev rörda till tårar mot slutet och det tycker jag säger ganska mycket om stämningen! När spelningen var över var vi helt inne i stämningen och känslan av att vara tillbaka 1997 satt kvar ända till kl.5 på morgonen när jag och J hade lyssnat igenom Yvonneskivorna på min balkong i soluppgången och sen till slut gick och la oss efter den bästa utekvällen på vääääldigt länge. Tack till Erik Dellgren också som spelade så bra musik på dansgolvet!

Det kommer bara leda till nåt ont ändå

Jag vet inte om det är min vårkänsliga katts klagosånger som påverkar mig eller om det bara är min egen oförmåga till att känna glädje. Eller om jag bara har hamnat i ett antiklimax som snart går över igen. Jag har ju varit glad i flera dagar, det har jag. Det finns inget jag behöver vara deprimerad över just nu så varför kan jag inte bara låta bli? Förra veckan fick jag två otroligt roliga besked, jag ska dels bli intervjuad pga mina skyltningsframgångar och få ett helt uppslag i branschtidningen och så ska jag sy en klänning som ska bäras på scen på Dramaten. Allt som jag tycker är roligast, allt kreativt får jag plötslig uppskattning för med andra ord. Jag önskar att jag kunde skriva om det med lite mer entusiasm, jag hoppas att den återkommer, kanske på onsdag efter att intervju och fotografering och möte på Dramaten är avklarat. Då kanske det släpper igen.
Jag vet inte ens om jag är deprimerad, jag känner mig bara så fruktansvärt vemodig och tom och ensam.
Men jag skyller på katten. Snart blir det sommar och då ska vi båda ut och springa i gräset.

Ingenting

Ingen kan förstöra lika mycket för en som man själv.

Direktrapport från reanatten 2

1.14 Dags då för 2008-års rearapport. Den här gången började vi kvällen med svindyra ostar som lill-Anders efter 40 minuters provsmakning valt ut. Till det drack vi libanesiskt vin som enligt rekommendation skulle passa till. Det var väldigt gott och vi blev alla så där lite lagom salongsberusade inför öppningen vid midnatt. När jag gick ut i skyltfönstret för att sätta fast de röda garnbollarna på min jonglerande och krocketspelande skyltfönsterclown (Benny) kände jag mig plötsligt väldigt iakttagen och såg ett myller av ansikten utanför fönstret, som en hel zombiearmé. Jag blev så rädd så jag inte vågade stå i skyltfönstret längre förrän vi hade öppnat butiken.
Sedan vällde folket in och första kvarten blev ganska kaosartad. Men precis som tidigare år blir det lugnare för varje minut.
Vi har nu haft öppet i en timme och fjorton minuter och eftersom de kortat ner det hela med en halvtimme sedan förra året så stänger vi om en kvart. Det är nog lika bra det. Då kan vi dricka lite vin till istället :) Det har nog varit ganska mycket mer kunder nu än förra årets reanatt iaf, många unga människor som har varit här nu ända sen öppning. Och så de gamla vanliga typiska reanattsbesökarna förstås. Men inte så många taxichaufförer vad jag har sett. De kanske var civilklädda idag. Jag är trött. Ska köpa Twin Peaks-boxen och gå hem och sova med den under armen. Tills jag ska gå upp och jobba igen. Men först lite mer vin :)

Ost

Är det någon mer som har tänkt på att ostpriserna plötsligt höjts nåt grymt? Först märkte jag det när jag gick till Hemköp city och tänkte att det kanske bara var de som blivit dyrare och bestämde mig genast för att sluta gå dit. Därefter har jag letat ost på minst 4-5 ställen till och det är samma sak överallt. Framför allt de ostar som tidigare hade lite lägre kilopris, t.ex 59 kr kostar nu minst 69 kr, oftast mer. För mig som är ostoman innebär det här en fruktansvärd försämring i kassan, utöver räntehöjningar, höjt pris på sl-kort och allt man kan tänka sig. Om det är någon som har tips på nåt ställe där osten fortfarande säljs för humana priser säg gärna till innan jag är ruinerad. Tack!

Hej Stockholm

Jag tycker om Hyresgästföreningens tunnelbanevagnar. De ser verkligen ut som små inbjudande tegelhus. Om de fortsätter så kanske alla säger upp sina lägenhetskontrakt och flyttar in i en tunnelbanevagn. Kan det vara det som är meningen?

För övrigt måste jag efter flera iskalla kvällars skyltande på stan beklaga mig över den här idiotiska skyltningssituationen i staden (och säkert överallt). Det började nämligen med att jag efter en lång jobbdag fick bege mig ut i kylan för att sätta upp affischer för Poesifestivalen som jag hjälper till att arrangera. Som tur var hade jag sällskap vilket räddade kvällen men det tog iaf 3 timmar och då var vi bara kring Slussen och Medis. När jag alldeles skakig kom hem var jag tvungen att ta ett långt varmt bad för att tina upp. Nästa dag var jag åter vid Medis för att ta mig en välförtjänt öl, då var alla affischer borta. Och inte bara de vi satt upp utan hundratals andra som vi sett på vägen. Och istället satt där hundratals nya. Så mina argumnet är dessa mot att de tvångsmässigt lägger ner (uppenbarligen) otroliga resurser på att så snabbt som möjligt rensa staden från affischer på gator och torg. 1) Nej, elskåpen och betongklumparna ÄR inte finare som de är, affischerna döljer det fula. 2) De flesta affischer är snygga och om inte annat är det som streetart i sin helhet, det förgyller staden och ger den puls. 3) Eftersom affischer fortsätts att sättas upp så fort de tagit ner andra kan de väl lika gärna låta de första sitta? Om det de försöker göra är att avskräcka folk ifrån att sätta upp affischer så lyckas det inte. Affischerna behöver få sin plats. 4) Eftersom alla är så miljömedvetna: Är det inte väldigt slöseri med papper att dra ner affisch efter affisch dag efter dag istället för att låta de sitta säg ett par veckor? Tänk hur många ton papper man skulle spara över världen då!

Och inte minst, bespara mig dessa iskalla kvällar efter långa jobbdagar!