Det kommer bara leda till nåt ont ändå

Jag vet inte om det är min vårkänsliga katts klagosånger som påverkar mig eller om det bara är min egen oförmåga till att känna glädje. Eller om jag bara har hamnat i ett antiklimax som snart går över igen. Jag har ju varit glad i flera dagar, det har jag. Det finns inget jag behöver vara deprimerad över just nu så varför kan jag inte bara låta bli? Förra veckan fick jag två otroligt roliga besked, jag ska dels bli intervjuad pga mina skyltningsframgångar och få ett helt uppslag i branschtidningen och så ska jag sy en klänning som ska bäras på scen på Dramaten. Allt som jag tycker är roligast, allt kreativt får jag plötslig uppskattning för med andra ord. Jag önskar att jag kunde skriva om det med lite mer entusiasm, jag hoppas att den återkommer, kanske på onsdag efter att intervju och fotografering och möte på Dramaten är avklarat. Då kanske det släpper igen.
Jag vet inte ens om jag är deprimerad, jag känner mig bara så fruktansvärt vemodig och tom och ensam.
Men jag skyller på katten. Snart blir det sommar och då ska vi båda ut och springa i gräset.