Blind träff?

Så är det då dags att prova på en amerikansk delikatess, nämligen Blinddate. Det är ett fenomen som alltid har tyckts mig ganska idiotiskt, onödigt och galet. Men vad gör man när ens bror med flickvän kommer hem från en bröllopsfest och där har kommit på denna idé och fått med sig pojken i fråga i planerna? Det kan ju vara en idiotiskt onödig och galet rolig grej att göra tänkte jag! Och vad har man att förlora? Dessutom borde ju personerna som gaddar ihop oss (dvs min bror) ha nån bra anledning till att tro att just vi skulle komma bra överrens. Mig känner han ju rätt bra sen 30 år tillbaka iaf. Och han den andre vet jag inte, men han verkar ju hålla på med intressanta saker iaf, det är allt jag vet. Och mer än så ska man väl inte veta innan riktigt heller, då försvinner hela poängen med att det är en blinddate. Egentligen skulle man göra det riktigt ordentligt med kännetecken som en blomma i knapphålet, eller som Annette föreslog, att jag kan sitta med en plastanka och vänta vid ett bord och hans kännetecken är att han kommer in i badmössa. Ja, vem vet hur man gör detta på bästa sätt! Det är bara att vänta på nästa instruktion från min bror. Ganska skönt egentligen att ha nån annan som fixar allt sånt här åt en. Kanske blir nåt att fortsätta med.

Men nu har jag varit ute och tapetserat hela söder med affischer till Poesifestivalen och ÄR en isbit. Bäst att krypa ner under minst ett täcke.