Paradise lost

Sa nara paradiset men anda sa langt borta... Jag undrar om det inte ar annu varre. Jag forsoker dela upp mig i tva. En som njuter av resan och en som kryper ihop och grater, blundar hart och hoppas att det ska vara bra igen nar jag oppnar dem igen...sen. Hemma i Sverige. Det lyckas delvis. Jag intalar mig att ingenting blir battre av att jag deppar har, det enda det kan astadkomma ar att forvarra saker. Om jag forsoker vara snall och glad och rolig sa far jag iaf en chans att visa den jag ar igen. Jag vill inte vara den destruktiva. Sa varfor ar jag alltid det? Och nu ar det nog forsent igen...