Jag fick ett efterlängtat sms igår...bara ett livsteckan jag önskat få i säkert ett år. Och på måndag kommer jag antagligen få se personen på riktigt igen, öga mot öga. Det känns väl bra, men samtidigt en olustig känsla av att inte veta varför han skurit bort mig från sitt liv och sedan plötsligt ses. Å andra sidan är det så avlägset nu, det ligger så många oceaner däremellan så ingenting kan egentligen slå mig så hårt. Jag lyssnar på skivan jag fick på den lyckligaste dagen i mitt liv på så länge jag kan minnas. Det var en söndag i slutet av april och fast så mycket har hänt sen dess känns det nästan som igår. Dessutom dricker jag rödvin ur en flaska som stått öppnad sedan den olyckligaste dagen på så länge jag kan minnas vilket kanske bidrar till de dubbla känslorna som framkallas av allt. Försöket till att skriva en dikt gick inget vidare så därför försöker jag med bloggen istället. Har i alla fall testsminkat mig inför Kajsas Twin Peaks-fest som går av stapeln på lördag. Jag blir nog ett vackert lik så länge jag håller munnen stängd och inte dricker rödvin. Nu fick jag förresten ett sms av ett annat gammalt spöke som inte hörts av på länge. Lustigt hur sånt ofta sammanfaller. Han vill komma till Sverige och hälsa på, alltid trevligt att få besök. Nu ska jag väl försöka dricka upp mitt sura och bittra vin, but then again, det är så vi vill ha det eller hur var det?