Min dag i rampljuset

Igår var en sån där dag som var en vanlig dag utan spektakulära händelser men som lyckades bli den första dagen på väldigt länge då jag bara kände mig glad och tillfreds och hoppfull. Det var väl bara att många små saker tillsammans gjorde stor skillnad. Till exempel så var det trevligt att plötsligt få ett samtal från Sysslingen i Berlin och att han dessutom verkade entusiastisk och glad över att vi ska komma dit och hälsa på. Så pass att han vill komma och möta oss på flygplatsen. Det kommer bli så kul och nu är det inte långt kvar! Först 4 dagar i London och sen 3 i Berlin. Det enda jag är orolig över är att inte hinna träffa alla jag vill träffa men förhoppningsvis ska det gå bra.

Sedan sätter jag mig ner och läser DN och får i På stan syn på något Kristoffer Poppius har skrivit. Han skriver om att en av hans största konsertupplevelser förrförra året var Hans Appelqvists uppträdande på Poesifestivalen vilket var intressant eftersom jag var med och arbetade med festivalen just det året. Men så mot slutet av artikeln säger han att det ändå inte var det bästa med den festivalen utan avslutningen när "Suburban Kids With Biblical Names, den långe smale nörden med flaskbottnarna och den lille glade spjuvern med den jättestora basen, sjöng sin 'Rent a wreck'. Den med maffiga 'ba-ba-ba-ba-baba'-kören, och in på scenen tågade Polisens manskör, en efter en, i uniformer med hattar och medaljer, tills de var hundra, och stämde upp i 'I wanna turn the dancefloor into a burning inferno'."
Och plötsligt kände jag att hur värdelös för världen jag än känner mig så gjorde jag en gång ett litet avtryck i svensk musikhistoria när t.o.m Kristoffer Poppius två år senare minns och tycker det är värt att ta upp uppträdandet med poliskören som lilla jag låg bakom! Det kanske kan tyckas som en liten sak att bry sig om men för mig i dagsläget betyder det hur mycket som helst.

Mot slutet av dagen började jag må illa, gick på bio med Pånnyn och såg "Den svarta dahlian" och var tvungen att springa ut och spy mitt i av oförklarbar anledning. Men inte ens det kunde få ner mitt humör den här dagen och sedan mådde jag bättre igen så jag gick in och såg klart filmen med Pånnyn halvsovandes bredvid.
Dock kom vi båda fram till att det nog inte var någon bra idé att gå ut och dricka öl efter det så vi åkte direkt hemåt. Då får jag reda på av Technobasen att Brett Anderson (Då ska vi minnas att jag en gång för ca 11-12 år sedan ansåg mig vara ett av Sveriges största Suedefans) ska ha sin första solospelning i Stockholm på Debaser medis den 21 mars, dvs på min 30-årsdag! Hur mycket 30-årsångest man än kan ha (fast jag är ju inte så gammal egentligen) så kändes det bara som ödet eller nåt, cirkeln blir sluten, Brett som har blivit gubbe kommer och spelar för mig på dagen då jag blir tant. Och troligtvis kommer det inte att låta vidare bra heller men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att han kommer, jag fyller år och vi ska festa så hårt och ha så kul som aldrig tidigare!

Det var gårdagen det. Idag har jag varit ledig, åkt på Ikea med bror och lovely Lovisa och barnvaktat henne både innan och efter. Det är ju mysigt förstås men samtidigt känns det nästan som att det har varit mer stressigt idag än alla dagar jag har jobbat. Sen så börjar jag bli trött på att förkylningen aldrig vill ge sig, oändlig nästäppa :/ Får hoppas att det är bättre imorgon när jag ska jobba igen, nu ska jag iaf bara sitta och mysa under en filt i soffan resten av kvällen.