Nej, jag är inte 22!!!

En sak som jag har funderat på en del på sista tiden är det här med ålder och relationer. (Och nej, det har INGENTING ALLS att göra med det faktum att jag fyller 30 om ca två veckor :P) Faktiskt så har det inte det egentligen, det har mer att göra med att jag flera gånger på sista tiden har råkat ut för en liknande situation som fått mig att börja fundera. Mer än tidigare. Kanske delvis för att jag tidigare har varit antingen upptagen, fullt upptagen av att vara heartbroken eller hittat dejter på nätet där man redan från början vet folks ålder (troligtvis). Det som har hänt mig alltså är att jag på senare tid stött på flera stycken pojkar som visat intresse och som alla visat sig vara mellan 22 och 24 år gamla. När de sedan fått höra att jag är 29 så är det något som har hänt, inget konkret, men alla har därefter slutat höra av sig...försvunnit. Det kanske bara är ett sammanträffande, det kanske har varit av helt andra orsaker, men när jag frågar pojkar som är i den åldern så säger de att det garanterat är därför, att det liksom är någon slags varningsklocka som plingar till hos dem utan att de kanske fattar det själva ens. Sen är ju också frågan, skulle jag egentligen vilja träffa nån som var 22 nu när jag snart är 30? Känns ju som att man kanske skulle ha mer utbyte av någon som faktiskt har varit med om lite i sitt liv. Men allt det där är ju samtidigt så individuellt, om man blir intresserad av någon så ger man det väl en chans att åtminstone lära känna personen lite först? Om inte annat så kan man väl vara kompis med någon oavsett hur gammal personen är?
Och fråga nummer två; hur kommer det sig att det verkar vara precis tvärtom när det gäller det motsatta förhållandet? När en singelkille närmar sig 30 verkar han oftast bli om än mer attraktiv för flickorna runt 20 eller ännu yngre. Har de då alla nån slags faderskomplex i äkta Jung-anda eller vad beror det på? Flickor sägs ju utvecklas snabbare än pojkar så på så sätt kanske det funkar bättre men innebär det då att vi flickor som är runt 30 måste börja kolla efter "pojkar" som är runt 40? Och med tanke på att kvinnor i genomsnitt lever längre än män så blir ju det väldigt snett. Så då kommer vi tillbaka till det här med att de yngre pojkarna verkar bli vettskrämda av åldern. Poängen och anledningen till att de blir intresserade från första början måste ju då vara att de tror när de ser en att man är betydligt mycket yngre, vilket flera av dem också bekräftat. Och inte bara de, alla tror jämt att man är 5-10 år yngre än man är, både jag och flera av mina vänner. Man får visa leg överallt, t.o.m på ställen där det är 18-årsgräns. Och alla säger "du ska vara glad att du ser så ung ut fortfarande". Jag har själv tänkt att jag är glad för att jag ser ung ut fortfarande. Men nu börjar jag ifrågasätta det, är det så himla bra egentligen? Jag vill hellre att nån som är runt 30 blir intresserad av mig från början än att avfärda mig som "en sån där 22-åring som springer omkring och bara hänger på alla indieklubbar" än att en 22-åring blir det som sen ändå kommer avfärda mig när han får veta att jag är halvvägs till tant. Och skulle det inte vara skönt att slippa släpa med passet varenda gång man ska göra nånting? (Nej, jag har inget leg, har inte haft nåt sen -98 men det har gått bra ändå)
Anyways, enough Sex and the city :P Nu ska jag planera 30-årsfest!