Travelling swallowing Dramamine

Låååångfredag. Jag vet inte jag, den har väl varken känts särskilt lång eller kort. Jag jobbade, köpte en klänning som visade sig inte alls passa bra och åkte hem med tungt huvud för att sätta mig i soffan med en mostallrik och kolla på några avsnitt av Rapport till himlen som jag efter tips från Lii köpte på dvd. Det som känns långt är däremot många andra saker. Mitt "sjukdomstillstånd" som jag har hamnat i känns för långt. Det kändes för långt redan efter en dag när jag hade haft yrsel i 24 timmar och till slut tog mig till doktorn som inte kunde säga säkert vad det var men att det antagligen var stressrelaterat. Jag blev ordinerad några dagars vila men dilemmat är ju att det går illa ihop med ångest och rastlöshet så på lördagen blev det vinpicknick följt av öl, Debaser och efterfest hos mig som slutade med spruckna apelsiner på golvet, ångestskapande fyllesamtal kl.6 på morgonen och way way way för mycket sprit. När jag väl kom tillbaka till jobbet på måndagen efter min "vila" mådde jag sådär. Har försökt ta det lugnt sen dess och sovit minst 8 timmar per natt vilket är otroligt mycket för mig men ändå hänger det sig kvar...bara lite sådär lagom mycket så att jag vet att jag inte skulle orka göra nånting det minsta roligt efter jobbet. Något annat som känns långt är mitt liv. Hittills. 30-årsångesten infann sig strax efter 30-årsdagens firande. Själva födelsedagen var fantastiskt bra, champagne som flödade (inte minst ur hinken som jag köpte för 270 kr på Debaser medis), Brett gav oss fin Suedenostalgi och efterfest med människor vi aldrig sett förut som gav mig en bra avslutning på dagen. Men sen kom den. Jag kallar den 30-årskris, egentligen spelar det inte nån roll. Kan vara skönt att sätta en stämpel på det. Nån slags livskris iaf, ångest över diverse existensrelaterade frågor. Sen att det kom samtidigt som att allting känns som att det har slutat fungera på jobbet kanske bäddade för den där lilla yrselattacken. Med det sagt så ville jag egentligen säga att jag ska inte klaga. Jag ville bara lägga fram fakta. Jag vill må bättre på alla sätt och jag vet att det är jag själv som måste se till att det blir så. Just nu har jag bara inte energin till det. Och ibland måste man väl få gräva ner sig lite också och få tycka synd om sig själv och gräma sig över att allting känns tomt. Det är väl ingen som behöver påverkas av det förutom jag? Inte om jag gör det i min ensamhet här i min lilla lägenhet i Narnia iaf. Sen kan jag komma tillbaka när jag känner mig färdig med det och ta tag i allting med förnyad kraft. Som jag hoppas kommer snart...