Årtiondets största nostalgitripp

Igår var det dags för kvällen som jag och troligtvis många andra runt de trettio längtat lite efter senaste veckorna. Yvonne, bandet som på något sätt förändrade våra liv en aning för 12-13 år sedan stod återförenade på scenen på Debaser medis. Speciellt för mig och mina dåvarande kumpaner under gymnasieåren, C och T, blev Yvonne på nåt sätt som en röd tråd genom massa saker som betydde något under de åren vilket bara i sig gör att de fortfarande betyder mycket. Och sen råkade vi ju älska musiken också.
När det så var dags för återföreningen var man lite spänd på hur det skulle låta egentligen, och hur det skulle kännas att se dem igen. Men egentligen spelade det inte så stor roll, även om det inte skulle låta så jättebra så var inte det det viktigaste. Men det fanns absolut ingenting att bli besviken på, tvärtom! Så fort de klev upp på scenen kändes det som att man sögs tillbaka i tiden, förutom Henric de la Cours frisyr och Tobias långa hår var de sig alla lika och det var lätt att inbilla sig att man stod på en spelning på Gino -96 igen, eller varför inte på någon Hultsfreds eller Raj Raj-festival? Henric imponerade mest efter att ha haltat upp på scenen med hjälp av kryckor och ändå levde ut till 150 procent på scenen. Han verkade dessutom nästan lite tagen själv när han på slutet stod kvar ensam på scenen och bara tog emot alla applåder. Jag tror och hoppas att han tog till sig all uppskattning som publiken visade. Och även de andra i bandet. Jag vet iaf minst 2 personer i publiken som blev rörda till tårar mot slutet och det tycker jag säger ganska mycket om stämningen! När spelningen var över var vi helt inne i stämningen och känslan av att vara tillbaka 1997 satt kvar ända till kl.5 på morgonen när jag och J hade lyssnat igenom Yvonneskivorna på min balkong i soluppgången och sen till slut gick och la oss efter den bästa utekvällen på vääääldigt länge. Tack till Erik Dellgren också som spelade så bra musik på dansgolvet!