Somewhere halfway between

Det jag kan sammafatta det som såhär i efterhand, i lugnet efter stormen, i gapet mellan två världar, är en stor upplevelse. Och en rik erfarenhet. Det var så mycket jag tyckte om och längtar tillbaka till, och också flera saker vi aldrig gjorde som jag vill ha chansen att åka tillbaka för att göra vid ett annat bättre tillfälle. Det är samtidigt skönt att ha kommit hem, att ha fått en paus från varandra, att ha fått träffa andra kära som lyssnar och ger värme. För att spä på misären på slutet av resan kapade jag också min tå i en stund av total minnesförlust. Dan efter förliste vi på havet vilket var äventyrligt men påfrestande och därefter på sjukhuset i Bangkok bröts alla mina murar ner och jag kunde inte ta mig upp igen förrän jag var hemma. Nu hoppas jag bara att det inte är försent. Du är trots allt det bästa som har hänt mig på så länge, kanske nånsin. Resan var en sak, nu är vi hemma och allt måste bli bättre igen. Jag hoppas med allt jag har.