En minneslucka på ett år

Jag önskar att Joanna Newsom-spelningen i söndags skulle pågå för evigt. Jag vill sitta där i den alldeles för mjuka teaterfåtöljen i min miserabla bakfylla. Emellanåt kämpandes för att hålla ögonlocken öppna och ibland för att hålla tårarna tillbaka. Men egentligen spelar det inte så stor roll så länge jag inte somnar. Jag är så fullkomligt genomströmmad av musiken, av hennes röst och samtidigt så väl medveten om hans närhet och hur hans arm snuddar vid min. I kontrast till föregående natts avgrundsångest känns det så avslappnande, så tryggt. Och så fantastiskt förtrollande. Om det bara hade kunnat få fortsätta så... Och allt bara hade kunnat vara som idag fast för ett år sedan.