Den här helgen tog än helt annan vändning än den förra. Tur det, annars hade den antingen gått in i en stenvägg eller ner genom ett oändligt hål. Men så blev inte fallet (HA säger jag till de som känner att de kan ta åt sig. Vilket ju då inte lär vara någon). Fredagen bjöd på bryggpicknick och Cats On Fire. Jag var duktig och höll mig till folköl och mellanöl (åtminstone tills Mattias kom fram med sambucashots och ett stort leende). I vilket fall så höll jag mig på en lagom fyllenivå och det var ju huvudsaken. Jag hade ju tänkt åka hem tidigt eftersom jag skulle upp och jobba på Barnpoesifestivalen dagen efter men det var så roligt så det gick inte. Fick en pratstund med en katt och annat trevligt folk. Sen var det då Barnpoesi för hela slanten. Lite segt med tanke på bristen av sömn men det gick bra och det var skoj och jättebra föreställning. Imponerande med en hel salong full av barn som alla sitter stilla och tysta. Ja, sånär som på alla kommentarer till det som hände på scenen men det är ju bara roligt. Intressant också att den tjejen jag fick jobba mest med visade sig ha jobbat i flera år tillsammans med O. Det är en liten liten värld. Sedan visade det sig att ett fylleprat om att göra musik kanske inte bara var nåt fylleprat och nu är jag inspirerad till tänderna! Det kommer bli så fint med klockspel och apelsinjuice. Och nu har jag även skrivit ansökningar till både Poppius och Dekoratörsjobb och känner mig för första gången på länge väldigt nöjd med min helg. Ge mig glass och våfflor.
Jag önskar att Joanna Newsom-spelningen i söndags skulle pågå för evigt. Jag vill sitta där i den alldeles för mjuka teaterfåtöljen i min miserabla bakfylla. Emellanåt kämpandes för att hålla ögonlocken öppna och ibland för att hålla tårarna tillbaka. Men egentligen spelar det inte så stor roll så länge jag inte somnar. Jag är så fullkomligt genomströmmad av musiken, av hennes röst och samtidigt så väl medveten om hans närhet och hur hans arm snuddar vid min. I kontrast till föregående natts avgrundsångest känns det så avslappnande, så tryggt. Och så fantastiskt förtrollande. Om det bara hade kunnat få fortsätta så... Och allt bara hade kunnat vara som idag fast för ett år sedan.
Låååångfredag. Jag vet inte jag, den har väl varken känts särskilt lång eller kort. Jag jobbade, köpte en klänning som visade sig inte alls passa bra och åkte hem med tungt huvud för att sätta mig i soffan med en mostallrik och kolla på några avsnitt av Rapport till himlen som jag efter tips från Lii köpte på dvd. Det som känns långt är däremot många andra saker. Mitt "sjukdomstillstånd" som jag har hamnat i känns för långt. Det kändes för långt redan efter en dag när jag hade haft yrsel i 24 timmar och till slut tog mig till doktorn som inte kunde säga säkert vad det var men att det antagligen var stressrelaterat. Jag blev ordinerad några dagars vila men dilemmat är ju att det går illa ihop med ångest och rastlöshet så på lördagen blev det vinpicknick följt av öl, Debaser och efterfest hos mig som slutade med spruckna apelsiner på golvet, ångestskapande fyllesamtal kl.6 på morgonen och way way way för mycket sprit. När jag väl kom tillbaka till jobbet på måndagen efter min "vila" mådde jag sådär. Har försökt ta det lugnt sen dess och sovit minst 8 timmar per natt vilket är otroligt mycket för mig men ändå hänger det sig kvar...bara lite sådär lagom mycket så att jag vet att jag inte skulle orka göra nånting det minsta roligt efter jobbet. Något annat som känns långt är mitt liv. Hittills. 30-årsångesten infann sig strax efter 30-årsdagens firande. Själva födelsedagen var fantastiskt bra, champagne som flödade (inte minst ur hinken som jag köpte för 270 kr på Debaser medis), Brett gav oss fin Suedenostalgi och efterfest med människor vi aldrig sett förut som gav mig en bra avslutning på dagen. Men sen kom den. Jag kallar den 30-årskris, egentligen spelar det inte nån roll. Kan vara skönt att sätta en stämpel på det. Nån slags livskris iaf, ångest över diverse existensrelaterade frågor. Sen att det kom samtidigt som att allting känns som att det har slutat fungera på jobbet kanske bäddade för den där lilla yrselattacken. Med det sagt så ville jag egentligen säga att jag ska inte klaga. Jag ville bara lägga fram fakta. Jag vill må bättre på alla sätt och jag vet att det är jag själv som måste se till att det blir så. Just nu har jag bara inte energin till det. Och ibland måste man väl få gräva ner sig lite också och få tycka synd om sig själv och gräma sig över att allting känns tomt. Det är väl ingen som behöver påverkas av det förutom jag? Inte om jag gör det i min ensamhet här i min lilla lägenhet i Narnia iaf. Sen kan jag komma tillbaka när jag känner mig färdig med det och ta tag i allting med förnyad kraft. Som jag hoppas kommer snart...
